Åh
Vilken dag. Vaknade med migræn, genomførde en skitstresssig frukost med bjashuvudet. Tog ledigt och sov två timmar med en Treo. Så var værken borta. Helt groggy och skakis børjade jag stæda ett rum nær sanningen om Robi kom till mig. Det ær konstigt att hjærnan fattar det uppenbara først efter 10 månader. Åh, blir så less på mig sjælv att jag inte såg det redan då. Det var ju helt uppenbart, men så var han ett avslutat kapitel. Tack och hej. Det var samma sak med den andra, vaknade upp en dag och såg helt klart vad det var som hade hemlighållts før mig. Antar att det ær bættre att komma på det sent æn aldrig.
Nu har jag genomført en lunch, har bara två middagar kvar idag. Hær på Krossbu ser varje dag likadan ut så det spelar ingen roll vilken veckodag det ær, alla jobbar varje dag, med samma saker. Idag ær det skønt att vara borta från allt och alla och få lugn och ro, men vissa dagar vill jag hem till civilisationen. Jag saknar min familj och mina vænner men dagarna går fort och snart får jag væl panik før att det inte ær några dagar kvar hær.. Idag har jag jobbat varje dag i 3 veckor och det børjar kænnnas i kroppen och hjærnan, lite misstag hær och dær dyker upp =)
Jag minns allt som naglarna mot glas.
